Som Nobelpristagaren Arvid Carlsson påpekar finns det vissa problem med planerna på ”excellenscenter”. Vidare är fördelningen av forskningsmedel minst sagt problematiskt – några få lärosäten får 80% av av tillgängliga mede.
Visserligen skulle excellenscenter samla forskare inom samma område, men vad blir det då av det viktiga(re) tvärvetenskapliga utbytet? Många nya och högst innovativa lösningar har uppkommit tack vare att upphovsmannen haft fler än en spetskompetens, eller vistats i en miljö där man samtalar mellan institutioner. Detta utbytet är viktigt av främst två anledningar:
- Någon med annan skolning har ett annat synsätt (vinkling) av ett problemområde
- Mycket kunskap uppfinns en gång per fakultet, alternativt missas möjligheter helt eftersom men inte känner till övriga världens behov – ett typexempel är skillnaden mellan vad ingenjörer kan göra, och vad man aldrig gör eftersom kunskap om behovet aldrig når fram (delvis på grund av den fundamentala okunskapen hos allmänheten om möjligheterna inom respektive forskningsområde).
Vidare är det min stilla övertygelse att den svenska utbildningen och företagen måste knytas tätare samman – studenter behöver färdigheter som ger dem jobb, och högskolor och universitet behöver forskningsmedel.
Positivt vore ju också om Leijonborg börjar pumpa ut de där forskningsmedlen det talades om kring valet…
Arkiverad under: Noterat | Taggad: centre of excellence, forskningsmedel, innovation, Leijonborg, trådlös blöja
