Jag lånade denna boken eftersom den fanns på bibliotekets lista över böcker som aldrig utlånats. Lite som ett ofött barn…
Boken har en säregen struktur – består av lösryckta fragment av samtal som huvudpersonen har med sina kollegor. Tidslinjen är inte helt synkroniserad, förutom alldeles i början och i slutet. Övriga boken varierar – flera samtal blandas ihop på samma sätt som minnen återkallade över en lång tidrymd.
Huvudpersonen är släkt med en vid bokens början avliden bakdirektör. I och med dennes död saknas nu försörjning, och mannen beger sig till banken för att få anställning. Med tiden blir han en integrerad del av banken, och en av de som varit anställd längst.
Boken har två generella ”teman”.
Det första är de skymtar man får av de anställdas syn på pengar, och på vad en bank är. Pengars syfte tycks vara att att cirkulera (titeln), att ständigt vara i rörelse. De korrumperar också varje styrelse som tillsätts vid banken – samtliga direktörer slutar i fängelse.
Den andra bankens negativa inverkan på personalen – som valvkamrerns tilltagande vansinne. Han sitter mer eller mindre helt isolerad i sitt valv, och börjar då åren går att bli allt mer frånkopplad verkligheten – hallucinationer etc., innan han slutligen avlider…
Det är en tunn bok, och det är värt att spendera de två timmar eller så det tar att läsa ut den för berättarstilen enbart – men själva berättelsen fängslar snart även den.
Arkiverad under: Omdömen | Taggad: Cirkulation, Magnus Florin, bok, recension
