Preludium
Det ska väl nämnas att jag nu passar på att skriva av mig i affekt, och att nedanstående bör tas med en liten nypa salt. Tråkigt nog finns det nog en kärna av sanning.
Själv förespråkar jag en mer jämställd, istället för feministisk, världssyn samtidigt som jag är övertygad om att det faktiskt existerar vissa biologiska dispositioner för olika sysslor (obs! inte mekaniker/husa).
Eftersom hjärnan är byggd olika mellan könen så kan det finnas roller som det ena könet har lättare att ikläda sig. Kvinnor borde till exempel ha fördel vid mer abstrakt problemlösning.
Tyvärr ligger kvinnors utveckling ungefär två år innan männens, vilket jag tror kan försvåra för kvinnor i ämnen som matematik eftersom bl a spatiala träningen inte alltid påbörjas i tid. Sådant tror jag generellt sett är ett större problem än biologisk disposition när det gäller underrepresentation av kvinnor i klassiska manliga miljöer, t ex teknologer. Man missar i alltför hög grad det fönster som finns för att hinna väcka intresse.
När det gäller mäns yrkesval tror jag att det i större utsträckning handlar om socialt tryck från både män och kvinnor. Kanske i större utsträckning kvinnor, som gärna vill ha <’hollywoodstjärna>, så länge Ned Flanders finns där sedan och uppfostrar barnen.
Det är ofta svårt att mäta framgång i ‘kvinnoyrken’. Själv har jag jobbat som vårdare, och där finns varken titel, lön, eller sociala belöningsmodeller att mäta framgång i. Så hur ska då de manliga mjukisarna hävda sig när det är ett socialt faux pas att klubba ned rivalen medelst valfritt tillhygge?
De kanske helt enkelt får vänta tills de blir tillräckligt gamla för att dejta kvinnor 30+. Då någonstans tycks nämligen värdenormen skifta från helgalkoholisten till att leta efter lämpliga fäder…
Fast ska vi mjukisar verkligen finna oss i detta?
Jämställdhetsdrömmen
Lyssnade med ett halvt öra på något ring-in-program i P3 igår. Ämnet var jämställdhet. Då påmindes jag av något jag irriterade mig av och till under transformationen från pojke till man. Vi har nämligen blivit lurade. Eller så har kvinnorna lurat sig själva.
Under långa uttråkade timmar kunde man kategoriskt läsa att felet med relationer var mannen, som inte hade tillräckligt många klassiskt feminina egenskaper. Han skulle vara metrosexuell, så skulle allting ordna sig.
Vad hände sedan?
Problemet är ju bara att ingen av dessa metrosexuella män tycks vara eftertraktade på ‘marknaden’ (utom möjligtvis när det lekts färdigt med hårdingarna om det behövs någon som tar hand om hårdingens kärleksbarn). Fast nu överförenklar jag det kanske. Det finns ju en kategori till.
1) Kvinnor som vill ha en metrosexuell man…
+
I dagens samhälle är det väldigt viktigt att det inte finns några kvinnosysslor. Eftersom vi endast har haft en feministrörelse, alltså en ensidig chauvinism, istället för en jämställdhetsrörelse så var det aldrig någon som debatterade för männens rätt att slippa meka med bilen och ränsa takrännor.
Resultatet är att det i Sverige idag inte finns några kvinnosysslor. Med lite tur är dessa något man ska dela på, men i allt för många fall ses det ned på mannen o han inte tar fullt ansvar även för dessa (jag väntar med spänning på den den första manliga förlossningen, som Hasse & Tage kåserade om på sin tid). Däremot finns det manssysslor.
En kvinna är (tydligen) oförmögen att att byta glödlampor, svära över Internet, byta däck, etc, etc. Detta antingen för att det är: under hennes värdighet; det är en manssyssla; hon orkar inte lära sig; hon kan inte; eller, om allt annat misslyckas, för att mannen är lat om hon måste utföra detta.
För att summera ska alltså mannen utföra (helst) alla kvinnosysslor samtidigt som de utför alla manssysslor det ännu inte finns ROT-avdrag för.
Och nåde mannen om han vaxar oftare, eller sminkar sig kraftigare än sin motpart. Har någon förresten tänkt på hur sjukt mycket det skulle kosta för en hårig norrlänning att vaxa sig regelbundet? Om man googlar verkar det landa på minst 2000kr per gång! Så frågan är om ett hushåll verkligen har råd med två utseendemedvetna personer (en budget på kanske 5000-10000kr/månaden i ‘underhåll’ och kläder)?
Ofta ska de dessutom vara romantiskt lagda medan de lagar mat medan de hugger ved i skogen och passar barnen och skiter i kvinnan samtidigt som hon är ljuset i deras liv som de lever för att tjäna. Eftersom kvinnan vill vara jämställd så försvinner ju också berättigandet för allt dörröppnande och små symboliska gåvor etc.
Vad återstår då för kvinnan?
Hon kan sitta på en piedestal och klaga på att mannen utför sysslorna i hemmet fel. För vanligtvis ska hon ju samtidigt vara hemmafru. Att försörja familjen är ju en manssyssla.
Den metrosexuelle mannen får kanske därför helt enkelt lov att finna sig en annan metrosexuell man att adpotera ett barn tillsammans med, om han vill ha en jämställd relation fylld av ömsesidig respekt. Beroende på läggning så kan kan de då gifta sig i den kätterska Svenska Kyrkan, eller ha en platonisk realtion och träffa någon kvinnlig KK för deras fysiska behov. Eller helt enkelt avsexualisera sig helt.
2) Kvinnor som vill ha en macho-man
Inte så mycket att säga här. Kvinnorna vill ha skogshuggaren som håller dem i hemmet med 18 barn, tar sex när han vill ha, och kanske är så häftig att han slår lite också. Grova ska de vara också. I alla meningar.
Om man gräver runt lite på t ex Familjeliv så är denna grupp kvinnor klart överrepresenterade, även om det är en lätt modifierad version:
Familjelivsmannen ska vara hårig, men inte ha en hårig röv; tjock men inte fet. I övrigt passar profilen ganska väl. Fördelen med denna kategori kvinnor är väl att till och med den enklaste romantiska gest får dem att falla som furor (om man uppfyller de övriga villkoren). Detta är i och för sig ett riskfyllt beteende eftersom man lätt blir klassad som fjolla om man hänger sig åt romantik. Eller andra mjuka egenskaper. Som att kunna läsa.
Glöm inte att nördarna alltid vinner. Och nästan alla är mjukisar. Och hur många hårdingar finns det på toppen egentligen? Resten blir ölmagade loosers efter trettiostrecket (ser bara jag ett samband här?), ständigt trånande efter ungdomens dagar.
Vad vi borde sträva efter istället
Idag så tycks kvinnor utnyttja sin surt förvärvade frihet till att kräva att män ska bli mer som kvinnor, för att sedan sträva efter att inkorporera precis de förhatliga beteenden som männen ska ändra på.
Istället för att mötas i en mer avslappnad miljö där vi kan respektera varandra och handla utifrån varandras förutsättningar så blir något mindre buffliga män numer omgivna av riktiga as till kvinnor. Jag tror att det vore bättre att gå åt andra hållet.
Naturligtvis vill kvinnorna också kunna bete sig som svin ett par generationer, men det gör mer skada än nytta. Ungefär som när U-länderna vill fortsätta förorena världen bara för att den industrialiserade världen en gång gjorde det i betydligt större utsträckning (det är deras tur nu).
Låt oss då hellre vandra hand i hand mot en trevligare samvaro i en renare miljö (om nu bara U-länderna kan tänka sig att få hjälp att bygga en modern infrastruktur och kvinnor lär sig ha rimliga förväntningar).
Helst innan helvetet fryser till is.
Arkiverad under: Politik | Taggad: jämställdhet, relationer | Lämna en kommentar »
